Bye, bye Dave

Så blev det då officiellt, det jag länge gått och lurat på....Dave, vår topp super duper über Boss, ska sluta. Han ska gå i pension. Åka tillbaka till over there, som han kommer ifrån.

Man måste beundra Dave. Inte bara för att han fört vår organisation mot nya höjder. Utan även för att han är så märkligt perfekt.

Ta bara tänderna. Allvarligt talat, killen är snart pensionär men jag ser ut som en hemlös i munnen i jämförelse med honom. Finns det något slags vaccin mot tandsten? Tandraden är jämn och kritvit. När han någon gång har kastat huvudet tillbaka och skrattat (det händer inte ofta, vanligtvis är han betydligt mer sammanbiten) har jag passat på att ta mig en närmare titt på hans tandgarnityr. Och jag lovar, det finns inte ens en lagning. Dave, snälla, ge mig numret till din tandläkare! "I'll have what he's having."

Moving on. Till Daves frisyr. Dave har verkligen en frisyr. Inte på det sätt som fjantiga sportkommentatorer med en meter breda slipsar har frisyr, utan en frisyr som är lika klassisk som elegant. Nämligen sidbena. Never goes out of style. Och håret är tjockt. Och lite vågigt. Jag lovar, jag har väninnor som skulle döda för den hårkvaliten. Visserligen järngrått, men kom igen, man kan ju inte få allt? Nacken - välrakad. Och inget överflödigt hår varken i näsan eller i öronen heller.

Nu går vi nedåt. Perfekt nystruken skjorta, som sitter som gjuten på den muskulösa torson. Dave har nämligen bättre fysik än de flesta 35-åringar, trots att han nästan är dubbelt så gammal. Ibland, och det här fattar jag inte, har han på sig någon form av koft-väst. Men skit samma. Vi går vidare till skärpet, som bryter av på ett festligt sätt - det är nämligen lite cowboy- inspirerat! Kanske har han det för att minnas de ljuva dagarna på ranchen, som jag råkar veta att han har.

Byxorna. Tyvärr köpta i the US-of-A, det enda landet i världen som inte anammat modet med en något smalare byx-siluett. Daves byxor är således, som de flesta amerikanares, pösiga. På fötterna - loafers med tofsar. Tack och lov har han - som så många andra där borta, inte någon vidrig universitetsring med enorm blå eller röd sten i, utan nöjer sig med en smakfull vigselring i rödguld.

Okidoki, en dag i Daves liv ser förmodligen ut så här:

05:00 - vaknar. Känner med handen om benan sitter som den ska. Why worry, den är ju perfekt, som vanligt. Ett spänstigt hopp ut ur sängen och in i joggingskorna. Springer sin vanliga 8 km runda på löpbandet. Avslutar med 100 sit-ups och lika många armhävningar.

06:45. Efter en uppfriskande dusch och rakning slår sig Dave ned vid frukostbordet. Läser New York Times och sveper ett glas orange juice, självklart färskpressad. Borstar sina perfekta tänder och kollar benan en sista gång.

07:15 Framme vid jobbet. Lätt-joggar de 10 våningarna upp till kontoret. Läser viktiga papper. Läser fler viktiga papper. Äter lunch. Möte, möte och möte.

17:00 åker hem. Äter en steak och tar en diet coke. Jobbar lite vid sin laptop och läser en andra världskriget-skildring innan han släcker lampan.

Dave, jag vågade tillochmed säga det till dig i onsdags: I will miss you!