mellan jul och nyår

Så kom den, och så gick den. Julen 2007. Lyckligtvis förskonad från julklappar, förutom till barnen, som naturligtvis fick en hel drös. Vega fick bland annat färgglada, underbara klossar, en leksaksbil och en prickig velourhund - den senare hoppas vi ska bli hennes mjukdjur of choice - hennes övergångsobjekt, helt enkelt. Om hon nu ska ha något sådant.

Det arma barnet led av snuva under julhelgen, och vi terroriserade henne därför med näs-fridan och näsdropparna. Det är hemskt, men ändå bättre än att tvingas lyssna till hennes halvkvävda andning nätterna igenom.

Nu är vi tillbaka hemma efter den juvliga julen, och försöker komma in i mellandagsrutinerna. För min del innebär de att jag, för tredje dagen i rad nu, vräker i mig exklusiva chokladpraliner och glor på avsnitt efter avsnitt av Sex and the city. Tor, min chef, hade nämligen den goda smaken att låna mig hela boxen - samtliga avsnitt - innan han drog vidare till julfirande i Karibien.

Sex and the city och exklusiva chokladpraliner har faktiskt en del gemensamt. Rasande gott de första tuggorna, men efterhand lite, tja, kvalmigt på nåt sätt. Jag gillar verkligen frosserikonceptet, men inser att det är dags att varva ner när jag lämnar halvätna praliner i kartongen på jakt efter de godaste (kanske enda fördelen med tradiga Aladdin - man vet vilka man gillar och vilka men ska undvika!), och på allvar börjar reta mig på Carrie et al....

Tre saker jag har börjat störa mig på med Sex and the city:

- Carries ständiga fras "I couldn't help but wonder". I. Varenda. Avsnitt.

- Varför pratar alltid Carrie och Miranda med en massa mat i munnen? Allvarligt, kolla in detta. OBS att det bara gäller dem - inte Bambi eller Slut-girl. Jag lovar att nån klipsk person på prokuktionsbolaget (eller var nu såna här beslut tas) har kommit fram till att just Carrie och Miranda ser bra ut när de pratar med käften full av vårrullar.

- Mr Big matar Carrie med röd sås direkt från träsleven. Herregud. Ytterligare en amerikansk film-evergreen. Antar att det ska upplevas rustikt och sensuellt. Men jag kan bara tänka på hur den där träsleven skulle kännas mot tänderna. Och smaken av ingrodd gammal vitlök. Det är faktiskt ohygieniskt! Varför tar de inte bara en tesked?

Bye, bye Dave

Så blev det då officiellt, det jag länge gått och lurat på....Dave, vår topp super duper über Boss, ska sluta. Han ska gå i pension. Åka tillbaka till over there, som han kommer ifrån.

Man måste beundra Dave. Inte bara för att han fört vår organisation mot nya höjder. Utan även för att han är så märkligt perfekt.

Ta bara tänderna. Allvarligt talat, killen är snart pensionär men jag ser ut som en hemlös i munnen i jämförelse med honom. Finns det något slags vaccin mot tandsten? Tandraden är jämn och kritvit. När han någon gång har kastat huvudet tillbaka och skrattat (det händer inte ofta, vanligtvis är han betydligt mer sammanbiten) har jag passat på att ta mig en närmare titt på hans tandgarnityr. Och jag lovar, det finns inte ens en lagning. Dave, snälla, ge mig numret till din tandläkare! "I'll have what he's having."

Moving on. Till Daves frisyr. Dave har verkligen en frisyr. Inte på det sätt som fjantiga sportkommentatorer med en meter breda slipsar har frisyr, utan en frisyr som är lika klassisk som elegant. Nämligen sidbena. Never goes out of style. Och håret är tjockt. Och lite vågigt. Jag lovar, jag har väninnor som skulle döda för den hårkvaliten. Visserligen järngrått, men kom igen, man kan ju inte få allt? Nacken - välrakad. Och inget överflödigt hår varken i näsan eller i öronen heller.

Nu går vi nedåt. Perfekt nystruken skjorta, som sitter som gjuten på den muskulösa torson. Dave har nämligen bättre fysik än de flesta 35-åringar, trots att han nästan är dubbelt så gammal. Ibland, och det här fattar jag inte, har han på sig någon form av koft-väst. Men skit samma. Vi går vidare till skärpet, som bryter av på ett festligt sätt - det är nämligen lite cowboy- inspirerat! Kanske har han det för att minnas de ljuva dagarna på ranchen, som jag råkar veta att han har.

Byxorna. Tyvärr köpta i the US-of-A, det enda landet i världen som inte anammat modet med en något smalare byx-siluett. Daves byxor är således, som de flesta amerikanares, pösiga. På fötterna - loafers med tofsar. Tack och lov har han - som så många andra där borta, inte någon vidrig universitetsring med enorm blå eller röd sten i, utan nöjer sig med en smakfull vigselring i rödguld.

Okidoki, en dag i Daves liv ser förmodligen ut så här:

05:00 - vaknar. Känner med handen om benan sitter som den ska. Why worry, den är ju perfekt, som vanligt. Ett spänstigt hopp ut ur sängen och in i joggingskorna. Springer sin vanliga 8 km runda på löpbandet. Avslutar med 100 sit-ups och lika många armhävningar.

06:45. Efter en uppfriskande dusch och rakning slår sig Dave ned vid frukostbordet. Läser New York Times och sveper ett glas orange juice, självklart färskpressad. Borstar sina perfekta tänder och kollar benan en sista gång.

07:15 Framme vid jobbet. Lätt-joggar de 10 våningarna upp till kontoret. Läser viktiga papper. Läser fler viktiga papper. Äter lunch. Möte, möte och möte.

17:00 åker hem. Äter en steak och tar en diet coke. Jobbar lite vid sin laptop och läser en andra världskriget-skildring innan han släcker lampan.

Dave, jag vågade tillochmed säga det till dig i onsdags: I will miss you!

Back on track

Ja, jag hade ju lovat. Jag skulle skriva regelbundet, åtminstone en gång i veckan. Men så drabbades jag av....ja....livet på nåt sätt. Arbetslivet. Familjelivet. Renoveringslivet.

Ja. Just det där sista livet hade jag gärna sluppit. För att summera hur det var:

- ett lager av vitt slipdamm. Överallt.
- nattläger på madrasser i vardagsrummet. I två månader.
- samtliga kläder i IKEA påsar i vardagsrummet. Överallt. Smutsigt och rent i en härlig blanding.
- Vegas nattläger i köket. All köksaktivitet måste avklaras innan läggdags.
- Färg i håret. Rengöra penslar i lacknafta. Händer som ser ut som öppna sår.
- Illaluktande målare. (har folk slutat tvätta sig?Jag menar, hur svårt kan det vara?).

Ja, det var en prövning.

Men nu - ahhhhh. Det är så fint! Men aldrig att vi gör det själva igen!