Morfar Sven och vitsarna

Det är söndag, klockan eftermiddag, och jag tänker på min morfar Sven. En lågväxt, satt och något rundlagd gammal herre, nu död sedan några år tillbaka. Morfar var en allvarsam och mycket korrekt man, man skulle faktiskt kunna kalla honom en aning svårmodig. Till och med hans sällsynta leenden hade något melankoliskt över sig. Men. Trots hans bistra uppsyn så hade morfar även en annan sida - han var nämligen en vitsare. I varje situation som uppkom så hade morfar ett litet skämt på lager. Ofta började det något i stil med " ja, jag säger som gubben sa när....". Själva uttalandet kröntes av ett snett, lite ironiskt leende.

Sedan morfar dog så lider jag av konstant vits-brits. Vem drar egentligen vitsar numera? Ingen som jag känner i alla fall. Visst, det berättas roliga historier, anekdoter ur livet. Roliga missförstånd, språkförbistringar, pinsamma situationer som folk hamnar i....men inte en enda vits. Varför? När blev hela den svenska befolkningen över 15 och under 65 år överens om att vitsar var det mest ocoola som finns?

Antagligen ungefär samtidigt som "Har du hört den förut" lades ned. "Har du hört den förut" måste ju vara den mest krystade programidén i vår tid - ett gäng bortglömda kändisar (Ewert Ljusberg, någon?) sitter på en pub, svingar en sejdel (lätt)öl och berättar historier. Kameran zoomar med jämna mellanrum in åhörare som skriker av skratt och torkar tårarna ut ögonen.

De enda som idag berättar vitsar är ju gamla gubbar och sexåringar. Jag menar, om någon i ens egen ålder skulle få för sig att dra en vits så skulle man ju undra under vilken sten vederbörande hade befunnit sig de senaste 30 åren. Innebär det att vitsen är på utdöende, eller innebär det att man vid en viss ålder plötsligt drabbas av vits-sjuka och resten av livet förpestar tillvaron för sina närmaste? Jag kan se det framför mig. Vega som himlar med ögonen och utbyter blickar med resten av familjen - "nu kommer morsan att dra den där om hunden. Och hon kommer att bli förvånad när vi meddelar henne att ja, mamma, vi har hört den förut".