Morfar Sven och vitsarna

Det är söndag, klockan eftermiddag, och jag tänker på min morfar Sven. En lågväxt, satt och något rundlagd gammal herre, nu död sedan några år tillbaka. Morfar var en allvarsam och mycket korrekt man, man skulle faktiskt kunna kalla honom en aning svårmodig. Till och med hans sällsynta leenden hade något melankoliskt över sig. Men. Trots hans bistra uppsyn så hade morfar även en annan sida - han var nämligen en vitsare. I varje situation som uppkom så hade morfar ett litet skämt på lager. Ofta började det något i stil med " ja, jag säger som gubben sa när....". Själva uttalandet kröntes av ett snett, lite ironiskt leende.

Sedan morfar dog så lider jag av konstant vits-brits. Vem drar egentligen vitsar numera? Ingen som jag känner i alla fall. Visst, det berättas roliga historier, anekdoter ur livet. Roliga missförstånd, språkförbistringar, pinsamma situationer som folk hamnar i....men inte en enda vits. Varför? När blev hela den svenska befolkningen över 15 och under 65 år överens om att vitsar var det mest ocoola som finns?

Antagligen ungefär samtidigt som "Har du hört den förut" lades ned. "Har du hört den förut" måste ju vara den mest krystade programidén i vår tid - ett gäng bortglömda kändisar (Ewert Ljusberg, någon?) sitter på en pub, svingar en sejdel (lätt)öl och berättar historier. Kameran zoomar med jämna mellanrum in åhörare som skriker av skratt och torkar tårarna ut ögonen.

De enda som idag berättar vitsar är ju gamla gubbar och sexåringar. Jag menar, om någon i ens egen ålder skulle få för sig att dra en vits så skulle man ju undra under vilken sten vederbörande hade befunnit sig de senaste 30 åren. Innebär det att vitsen är på utdöende, eller innebär det att man vid en viss ålder plötsligt drabbas av vits-sjuka och resten av livet förpestar tillvaron för sina närmaste? Jag kan se det framför mig. Vega som himlar med ögonen och utbyter blickar med resten av familjen - "nu kommer morsan att dra den där om hunden. Och hon kommer att bli förvånad när vi meddelar henne att ja, mamma, vi har hört den förut".

mellan jul och nyår

Så kom den, och så gick den. Julen 2007. Lyckligtvis förskonad från julklappar, förutom till barnen, som naturligtvis fick en hel drös. Vega fick bland annat färgglada, underbara klossar, en leksaksbil och en prickig velourhund - den senare hoppas vi ska bli hennes mjukdjur of choice - hennes övergångsobjekt, helt enkelt. Om hon nu ska ha något sådant.

Det arma barnet led av snuva under julhelgen, och vi terroriserade henne därför med näs-fridan och näsdropparna. Det är hemskt, men ändå bättre än att tvingas lyssna till hennes halvkvävda andning nätterna igenom.

Nu är vi tillbaka hemma efter den juvliga julen, och försöker komma in i mellandagsrutinerna. För min del innebär de att jag, för tredje dagen i rad nu, vräker i mig exklusiva chokladpraliner och glor på avsnitt efter avsnitt av Sex and the city. Tor, min chef, hade nämligen den goda smaken att låna mig hela boxen - samtliga avsnitt - innan han drog vidare till julfirande i Karibien.

Sex and the city och exklusiva chokladpraliner har faktiskt en del gemensamt. Rasande gott de första tuggorna, men efterhand lite, tja, kvalmigt på nåt sätt. Jag gillar verkligen frosserikonceptet, men inser att det är dags att varva ner när jag lämnar halvätna praliner i kartongen på jakt efter de godaste (kanske enda fördelen med tradiga Aladdin - man vet vilka man gillar och vilka men ska undvika!), och på allvar börjar reta mig på Carrie et al....

Tre saker jag har börjat störa mig på med Sex and the city:

- Carries ständiga fras "I couldn't help but wonder". I. Varenda. Avsnitt.

- Varför pratar alltid Carrie och Miranda med en massa mat i munnen? Allvarligt, kolla in detta. OBS att det bara gäller dem - inte Bambi eller Slut-girl. Jag lovar att nån klipsk person på prokuktionsbolaget (eller var nu såna här beslut tas) har kommit fram till att just Carrie och Miranda ser bra ut när de pratar med käften full av vårrullar.

- Mr Big matar Carrie med röd sås direkt från träsleven. Herregud. Ytterligare en amerikansk film-evergreen. Antar att det ska upplevas rustikt och sensuellt. Men jag kan bara tänka på hur den där träsleven skulle kännas mot tänderna. Och smaken av ingrodd gammal vitlök. Det är faktiskt ohygieniskt! Varför tar de inte bara en tesked?

Bye, bye Dave

Så blev det då officiellt, det jag länge gått och lurat på....Dave, vår topp super duper über Boss, ska sluta. Han ska gå i pension. Åka tillbaka till over there, som han kommer ifrån.

Man måste beundra Dave. Inte bara för att han fört vår organisation mot nya höjder. Utan även för att han är så märkligt perfekt.

Ta bara tänderna. Allvarligt talat, killen är snart pensionär men jag ser ut som en hemlös i munnen i jämförelse med honom. Finns det något slags vaccin mot tandsten? Tandraden är jämn och kritvit. När han någon gång har kastat huvudet tillbaka och skrattat (det händer inte ofta, vanligtvis är han betydligt mer sammanbiten) har jag passat på att ta mig en närmare titt på hans tandgarnityr. Och jag lovar, det finns inte ens en lagning. Dave, snälla, ge mig numret till din tandläkare! "I'll have what he's having."

Moving on. Till Daves frisyr. Dave har verkligen en frisyr. Inte på det sätt som fjantiga sportkommentatorer med en meter breda slipsar har frisyr, utan en frisyr som är lika klassisk som elegant. Nämligen sidbena. Never goes out of style. Och håret är tjockt. Och lite vågigt. Jag lovar, jag har väninnor som skulle döda för den hårkvaliten. Visserligen järngrått, men kom igen, man kan ju inte få allt? Nacken - välrakad. Och inget överflödigt hår varken i näsan eller i öronen heller.

Nu går vi nedåt. Perfekt nystruken skjorta, som sitter som gjuten på den muskulösa torson. Dave har nämligen bättre fysik än de flesta 35-åringar, trots att han nästan är dubbelt så gammal. Ibland, och det här fattar jag inte, har han på sig någon form av koft-väst. Men skit samma. Vi går vidare till skärpet, som bryter av på ett festligt sätt - det är nämligen lite cowboy- inspirerat! Kanske har han det för att minnas de ljuva dagarna på ranchen, som jag råkar veta att han har.

Byxorna. Tyvärr köpta i the US-of-A, det enda landet i världen som inte anammat modet med en något smalare byx-siluett. Daves byxor är således, som de flesta amerikanares, pösiga. På fötterna - loafers med tofsar. Tack och lov har han - som så många andra där borta, inte någon vidrig universitetsring med enorm blå eller röd sten i, utan nöjer sig med en smakfull vigselring i rödguld.

Okidoki, en dag i Daves liv ser förmodligen ut så här:

05:00 - vaknar. Känner med handen om benan sitter som den ska. Why worry, den är ju perfekt, som vanligt. Ett spänstigt hopp ut ur sängen och in i joggingskorna. Springer sin vanliga 8 km runda på löpbandet. Avslutar med 100 sit-ups och lika många armhävningar.

06:45. Efter en uppfriskande dusch och rakning slår sig Dave ned vid frukostbordet. Läser New York Times och sveper ett glas orange juice, självklart färskpressad. Borstar sina perfekta tänder och kollar benan en sista gång.

07:15 Framme vid jobbet. Lätt-joggar de 10 våningarna upp till kontoret. Läser viktiga papper. Läser fler viktiga papper. Äter lunch. Möte, möte och möte.

17:00 åker hem. Äter en steak och tar en diet coke. Jobbar lite vid sin laptop och läser en andra världskriget-skildring innan han släcker lampan.

Dave, jag vågade tillochmed säga det till dig i onsdags: I will miss you!

Back on track

Ja, jag hade ju lovat. Jag skulle skriva regelbundet, åtminstone en gång i veckan. Men så drabbades jag av....ja....livet på nåt sätt. Arbetslivet. Familjelivet. Renoveringslivet.

Ja. Just det där sista livet hade jag gärna sluppit. För att summera hur det var:

- ett lager av vitt slipdamm. Överallt.
- nattläger på madrasser i vardagsrummet. I två månader.
- samtliga kläder i IKEA påsar i vardagsrummet. Överallt. Smutsigt och rent i en härlig blanding.
- Vegas nattläger i köket. All köksaktivitet måste avklaras innan läggdags.
- Färg i håret. Rengöra penslar i lacknafta. Händer som ser ut som öppna sår.
- Illaluktande målare. (har folk slutat tvätta sig?Jag menar, hur svårt kan det vara?).

Ja, det var en prövning.

Men nu - ahhhhh. Det är så fint! Men aldrig att vi gör det själva igen!

Utmaning 2

Fyra långa "inte en chans", motsvarar inte det åtta korta? Nej, tycker Saring och Nina. Okej tjejer, ni får som ni vill, här kommer fyra till - korta den här gången. Har en del lister kvar att måla och så var det ju räkningarna...

4. Läsa sagan om ringen

Jag har verkligen försökt. Den har legat på mitt nattygsbord i långa tider. På resor har jag tagit med den - som min enda bok, så att jag säkert ska läsa den. Ändå sitter jag där i flygplansstolen och studerar säkerhetsinstruktionen med större intresse. Vad är det med denna bok som gör att jag aldrig kommer längre än till Bilbos födelsedagskalas?

5. Gå på skräckfilm

Nä. Det går bara inte. Jag har kommit på att jag mår fysiskt dåligt av skräckfilm. Jag blir rädd - inte mysa-och-hålla-handen-rädd - utan riktigt, riktigt ångest-rädd. Och det är inte kul. Förutom att vara jätterädd så tycker jag så synd om de som blir mördade/lemlestade/våldtagna. Jag gråter för deras skull! Och sen så gråter jag lite mer när jag tänker på hur hemska människor kan vara mot varandra i den här världen!

7. Panflöjt
Ännu en sak jag faktiskt mår fysiskt dåligt av. Ni vet hur det är: en lördag på stan. Man är ute och trängs med hundratusen andra som är ute för att handla. Så hör man dem - panflöjterna. Mio min Mio. El condor pasa. Dancing queen. Jag verkligen inte rasist men här kan jag bara säga en sak - Nåd. Panflöjtsindianer, go home!

8. Pixieboots
När du trodde att mardrömmen var över. The return of pixieboots! Ni som var med under smaklöshetens årtionde - 80-talet - vet vad jag menar. En veckad, avkapad stövel - eller kanske stövlett (ett vidrigt ord bara det)! Hu!

En utmaning!

Vilken liten fredagsgåva av Saring! En utmaning, så spännande...saker som jag inte ger en chans!
Here goes:

1. Gå på pretto-yoga

Jag har fått för mig att prova på yoga och styr stegen mot Yogashala på Gotlandsgatan. Har noga tänkt igenom min outfit - aerobicskläder formligen skriker ju rookie. Jag kommer in i lokalen. Alla ser så vana ut. De har egna mattor med sig. Välanvända. Jag får låna en matta. Nu tar alla av sig strumporna. Alla har gjort pedikyr utom jag. Jag försöker gömma mina fötter i en ställning som jag inbillar mig ser lite indisk ut. Det funkar fint i ungefär en minut, sedan får jag kramp och sätter mig i skräddarställning istället. Alla verkar känna varandra. "Är det någon som inte varit på yoga förut?" Jag räcker upp handen. Alla kollar medlidsamt. "Då förenas vi i ett gemensamt UMMMM" säger yogaledaren. "UUUUMMMMM" dånar alla. "ummmmm" mumlar jag. Plötsligt börjar alla andas på ett konstigt sätt och böjer sina totalyogifierade kroppar i omöjliga ställningar. Lättanden är stor när yogaledaren, efter ett avslutande UMMMMM, för ihop händerna och tackar oss för ett bra pass. Jag fattar snabbt galoppen och börjar entusiastiskt klappa händer. Jag hör som i en dröm mina handslag eka takfast och ensamt i rummet. Alla andra, med händerna i en asiatisk tacksamhetsgest, tittar plötsligt bara på mig.

2. Klä Vega i fula kläder

Bebisdax=presentdax. Har man tur blir det fina, användbara kläder som man inte kan vänta på att sätta på sin lilla älskling. Sen kan man ha otur också. "Å, en laxrosa nylon-sparkdräkt med barbietryck, tack" eller "Oj, en klänning i aprikosfärgat konstsiden..." eller "aha, en tröja med nalle-applikationer, och titta, där står det "liten men tuff"! Längst in i byrålådan med skiten, och så ägnar man sig åt självbedrägeriet att "den där är ju visserligen inte snygg, men kanske nån gång när allt annat är smutsigt...." Men så går veckorna, och man upptäcker att man hellre drar på ungen den fina tröjan med fläcken på än den med my little pony. Fula kläder? Inte på min unge!

3. Åka på all-inclusive

Ja, jag fattar att vi inte kan åka till Indien och bo i en hydda på stranden. Inte längre. Inte just nu i alla fall. Men säg mig en sak - måste vi därför fullständigt kapitulera och göra som mången annan god småbarnsförälder - dra till all-inclusive på Gran Canaria, checka in ungarna i bamseklubben och jäsa vid poolen i två veckor? Ja, jag fattar att det är praktiskt. Jag fattar att det är skönt att inte dra upp pluskan i tid och otid. Jag fattar att det ibland är skönt att bara komma till solen utan att behöva bry sig så mycket om var man hamnar. Men på köpet får man stormagade turister vid groggbordet klockan 10 på morgonen. Riot om godbitarna på buffén på kvällen. Ungar som skriker och gör "bomben" i poolen. Och magra, hunsade servitörer i för stora kavajer. Men vem vet? Kanske ses vi nån gång vid poolkanten iklädda bikini och likadana armband. Och försöker intala oss att det här, det är ju bara en engångsföreteelse. För barnens skull. För nästa gång, då åker vi ju till Indien. Backpacking.

3. Vara oförblommerat ärlig
Det är lunchtid. Vi väntar på hissen, min arbetskamrat Ola och jag. Jag gillar verkligen Ola. Jag tycker att vi har en lite speciell relation - vi skrattar ofta som tokar ihop! Just den här dagen känner jag mig ovanligt glad. Det pirrar som sockerdricka i hela kroppen och jag känner mig lite lös i konturerna. Får lust att säga nåt extraordinärt.

Jag: (fnissigt) "Vet du vad? Idag hade jag inga rena trosor så jag har kalsonger på mig!"
Ola: (förvirrat) Jaha?
Tystnad. Temperatur: -20 C.

Vad kan han har trott? Låt oss utvärdera alternativen:

a, Jag är sugen på lite hiss-rajtantajtan och har fått för mig att Ola tycker att kalsingar slår raff-set
b, Jag har blivit fullständigt galen.

Finns det något ytterligare? Snälla?

Den personliga tränaren

Okej. För knappa nio månader sedan och två veckor över tiden, snaskade jag hulkande i mig kexchoklad efter kexchoklad medan tårarna strömmade nedför mina välmatade kinder. Jag, som åtminstone i början av graviditeten hade haft ambitionen att inte svälla ut mer än nödvändigt, sprängde nu alla vallar och åt som om det inte fanns någon morgondag. Med en hägrande igångsättning och en jättebebis i magen var det precis så dystert jag betraktade tillvaron.

Nu blev det ju inte fullt så illa ändå. Visst, förlossningen var en pärs med värksvaghet, sugklocka, operation och barnsängsfeber, men bebisen vägde nästan ett kilo mindre än beräknat och var just så gudasöt som enbart övermogna bebbar kan vara.

Men så var det ju det med kroppen, ja. Som ju inte riktigt såg ut som förr, nä. Jag satte mitt hopp till amning och barnvagnspromenader ("kilona bara raaaasar av en, man blir ofta tunnare än innan man var gravid")

Jag säger bara HAHAHAHIHIHIHOHOHO. För så är det ju verkligen inte.

Det här håller inte längre. Jag vill bli en sylfid igen. Nu ska det minsann bli andra bullar av än de åtskilliga med smör och kardemumma som jag skamlöst inmundigat under min mammaledighet!

Alltså styrde jag idag stegen mot gymmet, för mötet med min personliga tränare. Min personliga tränare för åtminstone 20 minuter. (Det var så länge det kostnadsfria erbjudandet gällde).

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men helt klart något annat än den anorektiska dvärg som nu räckte fram en benig hand. Hon var så smal att hon såg gammal ut, fast hon säkerligen inte ens hade passerat de trettio. Kinderna insjunkna. Magen närmast konkav. Låren som små patetiska tändstickor. Herregud. Min privata guide till ett hälsosammare, längre och lyckligare liv. Vilket skämt.

Dvärgens recept var enkelt men brutalt. Träning minst 3-4 gånger i veckan för att överhuvudtaget se något resultat. Gymträning, spinning, "core" och bodypump var hennes förslag för en fulländad vecka. "Jag tränade tidigare nio gånger i veckan, men sedan jag fick barn har jag dragit ned lite" anförtrodde hon mig glatt - "jag älskar att träna". No kidding, dwarfo.

Visst, jag vill bli smal. Jag vill bli stark och fast och smidig. Men jag vill inte tillbringa livet tillsammans med ett gäng stånkande karlar på ett illaluktande gym. Jag vill vara hemma och dofta Vega i fontanellen. Alltså sade jag att "jag kan ju springa hemma någon gång i veckan när mitt barn somnat för natten" och "jag sprang faktiskt lite förr och det gick faktiskt rätt bra efter ett tag".

Det är nu dvärgen kommer med ytterligare ett lysande förslag: "ja, men, eftersom vi bor nära varandra så kan vi ju springa tillsammans du och jag, privat alltså!"

Öhh, va? Okej att sitta av 20 gratisminuter och få träningskonsultation. Okej att betala den anorektiska dvärgen 500 spänn och få en egen gymplanering så att man vet vilka vikter man ska lyfta och hur många gånger. Men den anorektiska dvärgen ska inte stå utanför ens hus en oktoberkväll för att ta med en ut på en löparrunda from hell. Jag har varit i psyksvängen (anställd, inte patient, mind you). Jag vet hur de funkar, de där. De är fullständigt livsfarliga. De ger aldrig upp. Jag lovar, de är maskiner.

Åhhhh. Jag ångar mig så. Men hur skulle jag kunna ana?

"Kom igen, öka!"
"Nu ger vi järnet!"
"Nä nu tar vi väl ett extravarv!"

Tänk om jag blir hjärntvättad och kommer in i hennes galna svältsekt?
Hur ska jag komma ur det här?