En introduktion

Jajamänsan! Här öppnar en sprillans ny blogg! Kanske mest för vänner och bekanta. Men kanske även för den som råkar förirra sig in. Jag kommer att skriva om saker jag går runt och tänker på - saker som hittills har stannat i huvudet eller möjlighet dryftats med någon god vän. Nu sätts det alltså på pränt!

Jag tror att jag börjar med en liten beskrivning av personer som ni kommer att se mer av i den här bloggen. Jag tänker främst på två individer - min make och min dotter. Min make hukar sig och ber så vackert om att få vara anonym, så låt oss ha godheten att kort och gott kalla honom för D. Vår dotter är bara åtta månader gammal och har ännu inte så mycket att säga till om, så henne kan vi utan risk för repressalier nämna vid namn - flickebarnet heter Vega.

Jag och D har varit gifta i ett år och tillsammans i fem. Dessförinnan var vi vänner - båda medlemmar i en bokcirkel som med ojämna mellanrum träffas för att dryfta litteratur. Mer om denna sammanslutning i ett annat inlägg, men låt mig bara säga att jag är den här klubben djupt tacksam för att jag överhuvudtaget fick upp ögonen för D. Han var nämligen inte riktigt min typ. Eller var jag då trodde var min typ.

Jag tycker att jag är en relativt prydlig person. Inga överdrifter åt nåt håll. Inga extrema kläder, inga tatueringar, inget metallskrot fastsatt i ansiktet. Nej, min håg har alltid stått åt det något mer konventionella. D däremot är av en annan sort. Om man ser honom på avstånd, och kisar lite, skulle man faktiskt kunna ta honom för ett penntroll. Ett väldigt fagert penntroll, men ändock ett penntroll. D är nämligen begåvad mer ett hårsvall utan dess like. När det inte är tyglat med ett skosnöre i nacken svämmar det liksom över och täcker hela hans gestalt. Det är i alla fall så man upplever det. Jag skulle ljuga om jag sade att jag aldrig har känt någon liten panikkänsla inför detta mycket dominanta hårsvall. För att travestera den framlidna prinsessan Diana så kan jag emellanåt se håret som en tredje person i vårt äktenskap. It feels a bit crowded.

D är någon form av geni, men samtidigt den mest förvirrade människa jag känner. Han har nyligen doktorerat i partikelfysikens kanske mest svårbegripliga form - strängteori - men samtidigt kan han på fullaste allvar få för sig att 70 + 80 måste vara 160. Hur som helst är han den mest intressanta, livsbejakande och levande person jag någonsin mött.

Den 16:e januari i år föddes vår dotter Vega. Åhhh - Vega! Vilken unge. Det är som om Gud tittade ner på mig och D och tänkte "de där två ser allt rätt borta ut. Jag tror jag skickar över en bebis-light till dem". Och så damp Vega ner till oss. Världens vackraste lilla flicka, med kinder runda som vetebullar, ögon som mandlar och med ett huvud spetsigt som en sockertopp! Ahhh....Vega! Vilken liten stjärna. Hon gör det lätt att vara förälder. Nästan alltid glad. Lätt att trösta. Lätt att förstå. Sover bra. Äter bra. Hänger med på allt. Vega! Vi som är såna känslomässiga vrak, hur kunde vi få en guld-unge som du?